Det som hänt är så fruktansvärt, så ofattbart, så gränslöst sorligt på så många nivåer. Bara tankarna gör ont. Inte bara de på all den sorg och rädsla som kommer överskugga de berördas liv så länge, utan också på insikten vilket angrepp mot vår frihet och vår demokrati detta är och har varit. Det skrämmer mig så oerhört. Är det här vad världen har blivit?

Samtidigt känns det så fel att detta berör mig, och resten av världen, så starkt; samtidigt som vi knappt reagerar på alla andra tragedier, med tusen och åter tusen offer, som inträffar varje dag. Det blir så verkligt på något sätt när det är så nära en, men det är sorgligt att det ska behöva vara så. Tycker Underbara Clara sätter ord på det här.

  

Studenten var nog den bästa finaste roligaste dag jag någonsin upplevt. En dag som både började och slutade med champagne i gräset (bättre än så blir det väl inte?) Annars var det solvarma jordgubbar till frukost, barfotaspring till fotograferingen, spontandans och minst lika spontan gråt i klassrummet, stipendium i aulan för min del (gick ut med 21,7 med meriter) och sedan utspring, hand i hand med varandra. Kan inte ens börja beskriva lyckokänslan när jag bländad snubblade ut från skolportarna för sista sista gången. Hög på livet brukar man väl kalla det.

Sen var det flak och allt annat som hör till, och mottagning hemma där jag fick världens bästa presenter, bland annat en systemkamera. En alldeles egen Canon EOS 1000D. Sen var det pärlörhängen, Efva Attling-smycken, Ray-Ban Wayfarers, champagneglas och en massa, massa mer. Och sen ännu mera fest.

En himla fin dag var det i alla fall, värd alla år av slit.