Det har varit tyst här ett tag. Det har hänt så mycket skit den här veckan att jag knappt kan separera händelserna längre. Svek, svek, svek på alla möjliga sätt, från alla möjliga håll. Jag har pratat och pratat, tröstat och tröstat. Alltid den som lyssnar, alltid den som förstår. Och när allt var som värst, fick jag reda på att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Jag kände honom inte särskilt bra, men det spelar ingen roll. Det är ändå så jävla ofattbart hemskt att jag knappt kan förstå.

Och sen att man upptäcker att de man trodde man kunde lita på går bakom ryggen på en, det gör också ont.
Ibland känner man bara för att flytta utomlands. Börja om på nytt.
Som nu.

Men det går inte, man får bita ihop och ta sig igenom allt. Ny vecka - ny början? Jag hoppas det.